24 december

Äntligen julafton. Jag vaknar bredvid Lucia. Vi hjälpte Nikolaus att packa alla julklappar till barnen i går. I paketen ligger varsin DU FINNS-mössa, som Albertina och mamma har stickat. Nikolaus har lovat att dela ut dem. Han säger att han har stor vana vid att dela ut paket. 

Helena tyckte igår att jag kunde sova över hos dem. Det ville jag gärna göra eftersom Lucia har sovit över hos oss. Då vill jag också sova någon annanstans än hemma en natt.

Vi äter julfrukost i rummet med den stora öppna spisen. På bordet brinner stearinljus. Väldigt vackra. Ovanligt att se för oss i vår stad, som haft stearinljusförbud så länge.
Jag tänker på mamma och pappa. De får äta julfrukost ensamma, säger jag till Helena. Men hon säger att de har bjudit in Albertina, Melker och Maurits till frukost.

De kommer hit senare idag berättar hon också. Vi ska titta på när Mattias, Melker och Maurits ställer till med eldsläckar-show utanför brandstationen. Alla som vill, får komma och se hur elden kan sprida sig och hur den går att släcka. De ska visa roliga saker med både eld och vatten har de lovat. Efter showen tänker vi dela ut stearinljus till alla. Vi vill ge dem en julafton med stearinljus. De har ingen haft i staden på många år.

Nikolaus vill att vi går ner till stora bilhallen i brandstationen och titta. Vanligtvis står bara den gamla brandbilen där, men Nikolaus säger att han har en överraskning åt oss där idag.
Lucia och jag går nyfikna ner i trappan och in i stora bilhallen. Vi står och gapar av förvåning.

Det skulle du också göra om du såg en stor släde med livs levande renar i ett bilgarage.

Jag börjar fatta varför Nikolaus sade att han kunde dela ut paket. Han frågar om Lucia och jag vill hjälpa honom ikväll att dela ut alla paket. Vi nickar självklart och säger att vi gärna vill följa med. Bredvid den stora röda mössan som ligger på körplatsen i släden ligger två mindre mössor. De till hör Lucia och mig, säger Nikolaus.

Kan ni förstå att min morfar jobbar som jultomten? Jag kan knappt fatta det själv. En del kallar jultomten för Nikolaus, så jag kanske borde ha räknat ut det tidigare.

Tänk att Lucia och jag ska få följa med jultomten. Vilken annorlunda julafton vi kommer att få, tänker jag.

Albertina, Melker, Maurits, Roffe och mamma kommer in till oss. Mamma går genast fram till Helena och viskar något. De ser väldigt glada ut. Hemlighetsfulla också. Jag tycker att vi haft nog med hemligheter i vår familj. Jag tycker att de kan berätta för oss andra också.

De tittar på varandra för att bestämma sig. Ska de avslöja hemligheten eller inte.

Mamma säger att jag ska få ett syskon. Helena säger likadant till Lucia. Alla står alldeles tysta över nyheten. En sådan överraskning hade nog ingen av oss väntat sig. Vi tittar på varandra, blinkar i samförstånd. Det betyder att vi med bara ögonen har kommit överens om att göra en sak. Vi räknar ett, två, tre och ropar ut
– FAMILJEKRAM!!!

Vi kastar oss alla i en stor kram där alla får plats. Tänk så roligt att vi kommer att få ännu fler familjemedlemmar.

Lucia och jag bestämmer oss för att döpa vår bror och syster. Vi tror i alla fall att mamma och Helena får en pojke och en flicka. Vi bestämmer oss för att flickan ska heta Hosianna och pojken ska heta David. Vi säger inget till de andra.

På kvällen när vi kommit tillbaka med släden sitter vi alla och grillar korv över elden i spisen på brandstationen. Vi lovar varandra att säga till om vi känner oss osynliga. Ingen ska behöva försvinna mer bara för en osynlighetskänsla. Den här decembermånaden har lärt oss någonting allihopa.

En riktigt god jul till dig, som följt oss under december månad. Glöm inte att finnas till ordentligt. Akta dig för sådana människor som vill stänga in dig och göra dig osynlig. Ta hjälp av de människor, som vill att alla ska synas och finnas till.

Då kommer du också tillhöra de, som ser alla människor och vill att de ska finnas till.

GOD JUL OCH HEJ DÅ!

20121224-074817.jpg

20121224-074902.jpg

Annonser

23 december

Dagen före julafton. Alltid en spännande dag. Allt kan hända. 

För mig har redan mycket hänt. Under hela december. Jag har fått en massa släktingar, som jag inte kände till förut. Jag har fått lära mig att finnas till ordentligt. Annars kan man hamna bland de osynliga.

Alla vi synliga sitter hos Albertina på lördagsfrukost. Vi väntar på Roffe och Mattias. Vi tror att de ska komma hem idag. Vi hör ytterdörren. Någon öppnar den, klampar in och pustar och dunsar. In i köket kommer Melker och Maurits.

De ställer ner varsin tung stor säck på golvet och säger allvarligt att de inte vill ta emot alla julklappar, som de har hittat.

Vi känner en väldig besvikelse. Kanske skulle de där gamla bröderna ha fått pepparkakorna i stället. Så otacksamma över julklappar har ingen av oss sett någon tidigare.

Vi tittar på säckarna och funderar på vad vi nu ska hitta på. Då rör sig säckarna där de står på golvet. Två figurer verkar försöka ta sig ur säckarna. Roffe och Mattias!

Å så roligt att få se dem igen, tycker vi alla. Hela släkten i ett och samma rum. Äntligen!

Lucia undrar om Maurits försökte gömma henne. Han ser ångerfull ut. Så där som jag brukar göra när jag gjort något riktigt dumt. Han nickar och säger förlåt. Han förstår hur tokigt han tänkte. Lucia säger inget. Hon vill att han ska fundera noga över vad han har gjort.

Maurits berättar att han inte märkte att Roffe satt i glömda rummet i stället för Lucia. När Mattias kom inkrypande till glömda rummet för att rädda Lucia fann han i stället Roffe där. Mattias trodde att Roffe spelade honom ett fult spratt och bara hade lurat honom att Lucia satt där. De grälade så högljutt att Maurits hörde det och tittade in i rummet. Han undrade hur de hade kommit dit och var flickan hade tagit vägen.

När Roffe och Mattias förklarade för Maurits hur det låg till förstod Maurits vad han ställt till med. Han kände sig till och med ledsen över det han gjort.
Melker kom förbi och fann alla tre i glömda rummet. Han satte sig där också.

Efter en stund började alla fyra skratta så högt att de nästan tjöt. De insåg hur löjligt det måste se ut med fyra vuxna män i ett litet tyst och mörkt rum där ingen av dem tror att de finns.

De kom ihåg att de hade familjer, som väntade på dem därhemma. Inte jag, hade Maurits sagt då.

Mattias berättar att julklapparna kom precis i rättan tid. De hade aldrig fått Maurits med sig därifrån annars. Då hade vi suttit med midvinternattens längsta strömavbrott någonsin på julafton.

Lucia går fram till Maurits och säger att hon förlåter honom om han lovar att aldrig försvinna mer. Han får en klapp av henne.

22 december

Lucia och jag vaknar av mammas arga stämma. Hon låter väldigt arg när hon undrar vad vi ställt till med. Hon visar lappen som vi skrev till Mattias, som skulle få honom att gå till elverket. 

Vi förklarar att vi skulle få Mattias att ta hem Roffe från det där hemska stället. Mamma suckar fast hon förstår vår goda tanke. Hon vet också att Mattias inte hade gått dit för Roffes skull.

Mamma berättar att Lucias mamma sitter i vårt kök. Hon tror att Helena behöver få se sin dotter precis just nu. Lucia förstår och går ut till sin mamma.

Mamma tror att både Roffe och Mattias har fastnat i glömda rummet och inte kan komma ut. Vi måste hjälpa dem, säger jag omedelbart. Mamma undrar hur.

Jag vet ett sätt, säger jag. Albertina tror att Maurits, Melkers bror, ligger bakom strömavbrotten. Förmodligen låser Maurits in folk i det glömda rummet. Vi kan använda ljuset för att göra honom synlig igen. Men då måste vi även göra brodern Melker synlig igen.

Mamma förstår ingenting. Jag berättar historien om hur de försvann. De båda bröderna. Albertina berättade att Maurits gillade eld och Melker släckte all eld, som Maurits tände. Melker fick allt beröm och Maurits kände sig allt mer osynlig. När Maurits försvann helt upphörde bränderna som Melker brukade släcka. Han hade inget att göra och därför kände han sig också osynlig tillslut och försvann han med.

Mamma börjar förstå att min idé går ut på att få dem att känna sig synliga igen. Vi borde börja med Maurits säger hon eftersom hans försvinnande gjorde att Melker försvann. Vi pratar med Helena och Lucia om vår idé.

Hur ska vi få ljus till Maurits? Levande ljus går inte. Han startar bara bränder då, som gör alla rädda. Melker kan inte släcka bränder som osynlig. Helena kommer då på en lysande idé, hihi.
– Ficklamporna!

Helena tänker på alla ficklampor vi delade ut till barnen. Vi kan använda pepparkakorna också, säger Lucia. Jag fattar ingenting. Lucia berättar att hon och mamma bakade pepparkakor igår när jag gick i skolan. Mamma undrar vad vi ska locka Melker med.
– Nallebjörnarna, svarar jag då.

Om vi ger ficklampor till Maurits och nallebjörnar till Melker. Då borde de väl fatta att de finns, båda två.

Lucia och jag går till skolan för att berätta om vår plan för våra klasskamrater. De ska slå in varsin ficklampa och varsin nalle i paketen. God jul Maurits ska det stå på paketet med ficklampan i och god jul Melker ska det stå på nallepaketet.

Alla springer hem och hämtar ficklampa och nalle. När de kommer tillbaka hjälper alla till med paketen.

Nikolaus har lovat oss att få paketen till elverket. Han brukar leverera många paket säger han. Vi förstår ingenting. Vi har då inte sett honom köra omkring med några paket i alla fall.

Helena och mamma lovar att gå med pepparkakor till Roffe och Mattias. Flera personer har hört röster ifrån elverket sedan igår. Ingen förstår varför utom vi. Förmodligen sitter Roffe och Mattias i glömda rummet och träter. Träter betyder bråkar om du inte visste det. Pepparkakor gör människor snällare, så vi hoppas att våra pepparkakor har den kraften i sig även när det gäller Mattias och Roffe.

20121222-073805.jpg

21 december

Lucia och jag vaknar nästan samtidigt. Hon tittar på mig när jag öppnar ögonen. Jag förstår ingenting först. Jag ligger på en madrass med en sovsäck omkring mig. Inte alls min vanliga säng och täcke. 

Lucia berättar att vi sovit över hos Albertina. Hon undrar om jag har glömt att vi gick till Albertina igår efter skolan. Jo, det minns jag, men jag minns aldrig att vi gick hem.

Mamma kommer in i rummet och förklarar att vi alla stannade kvar hos Albertina för arbetet hos henne tog nästan aldrig slut. I rummet ligger en hel hög med mössor.

Då kommer jag ihåg vad vi hjälpte Albertina med igår. Lucia och jag fick lära oss att sy bokstäverna DU FINNS i mössorna, som alla barn ska få. Vi satt alla fyra och sydde tills ögonlocken bara trillade ner över ögonen till slut. Lucia och jag somnade bland alla mössorna innan mamma bäddade ner oss i varsin sovsäck.

Mamma säger att vi ska gå till skolan, men vi får inte ta vägen förbi brandstationen. Då kan Mattias och Helena se er, påminner hon oss om.

Lucia tvärstannar i dörröppningen till klassrummet när vi kommer dit. Jag förstår varför. Helena ska ha vår klass idag tydligen. Lucia vet att hon inte kan gå i skolan idag. Men hon berättar om sin rädsla för ensamhet. Tänk om någon försöker lura tillbaka mig till glömda rummet, säger hon.

Jag tar Lucias hand och springer hem till mamma och frågar vad vi ska göra. Mamma lovar att ta hand om Lucia. Mig skickar hon tillbaka till skolan. Mamma skriver ett sjukintyg för Lena, som Lucia heter i skolan. Det ska jag lämna till fröken.

Helena ser nervös ut idag. Jag frågar henne efter sista lektionen om något särskilt har hänt.

Hon berättar att Mattias fått en mystisk lapp. På den står det att han kan hämta Lucia vid elverket ikväll. Vågar Mattias gå dit i mörkret då, undrar jag. Helena tror det. Men hon oroar sig för att något ska hända Mattias där.

Jag vill inte prata med Helena längre. Jag kanske inte klarar av att hålla vår hemlighet hemlig längre. Jag springer hemåt i stället.

20 december

Lucia berömmer mammas frukost. Så god frukost får hon inte vid gömstället. Nu sitter Roffe där i stället. Mamma lovar att inte avslöja något för Helena och Mattias. Lucia ska bo hos oss en tid. 

Lucia och jag funderar på hur vi ska få Mattias att förstå att Roffe behöver hjälp att komma hem samtidigt som Lucia också får komma hem för gott.

Vi tänker under hela skolvägen, men kommer inte på en enda bra idé. Vi går förbi Albertinas hus. Hon ropar från fönstret att vi kan komma till henne efter skolan. Hon behöver vår hjälp, säger hon. Vi lovar att skynda oss dit.

I skolan får Lucia nya vänner, men på rasterna tyr hon sig fortfarande mest till mig. Vi har ju fortfarande problem att lösa och behöver därför prata med varandra för att komma på några bra lösningar.

På dagens sista rast kommer vi äntligen på en idé. Vi tänker lura Mattias att han ska till Lucia där hon brukar sitta gömd. I stället sitter Roffe där. Förhoppningsvis får vi Mattias att gå in den vägen Lucia har använt för att smita ut. Sedan kan båda ta sig ut den vägen.

Vi gör i ordning en lapp till Matias. Vi skriver var han kan finna sin dotter lucia. Vi skriver att han ska gå till elverket i morgon kväll.

Ikväll ska vi ju till Albertina och hjälpa till. Då har vi inte tid att skugga Mattias till elverket. Jag frågar om Lucia stannar kvar till i morgon kväll. Hon vill gärna det. Hon mår bra av att synas igen säger hon. Hon vill inte tillbaka till det glömda rummet. Tydligen kallar de rummet så. Glömda rummet. Läskigt namn, tycker jag.

Lucia ser allvarligt på mig. Berättar hur otäckt hon upplever rummet. Väldigt svårt att hålla kvar tron på att jag finns . Tyst, mörkt och ingen annan synlig person kommer någonsin in i rummet. Jag har många gånger trott att alla har glömt bort mig helt och hållet när jag har suttit där, berättar hon.

Vi måste få dit Mattias i morgon innan Roffe tror att vi har glömt bort honom, säger jag till Lucia. Hon håller med.

20121220-060335.jpg

19 december

När jag vaknar går jag in till mamma och pappas sovrum. Sängen står tom. Tänk om både mamma och pappa har försvunnit. Jag hittar lappar i köket. En från mamma och en från pappa.
Mamma skriver att hon gått till Albertina för att sticka. Hon tipsar också om att det ligger frukost i kylskåpet till mig och nya mackor till Roffe.

På pappas lapp läser jag ”tack för mackorna”. Förmodligen har han passat på att hämta dem under natten. Han kanske fortfarande letar efter Lucia.

Jag äter mammas kylskåpsfrukost och springer sedan till skolan.

I skolan sitter en flicka bredvid min plats. Jag känner inte igen henne. Idag står vår vanliga fröken längst fram i klassrummet. I går stod Helena där. Inte lätt att hålla reda på deras byten.

Jag sätter mig ner bredvid flickan, som viskar till mig
– Hej Robert!
Då ser jag att jag sitter bredvid Lucia. Jag kände först inte igen henne utan Luciakläder. Hon har alldeles vanliga kläder på sig i dag.
Jag vill säga hej Lucia, men hon visar att jag inte ska säga hennes namn högt. Hon förklarar senare, viskar hon.

Fröken presenterar den nya flickan som Lena. Hon ska gå i klassen på prov några dagar. Hon ber hela klassen att hjälpa Lena att trivas här. Lena, Lucia. Jag undrar hur jag ska hålla mig för att inte säga fel.

På första rasten vill alla prata med Lena. När de alla fått säga något till henne ber hon att få tala ensam med mig, Robert. Konstigt nog säger de inget om det. Jag som knappt brukar synas i klassen har plötsligt fått ensam uppmärksamhet av den nya tjejen i klassen. Det borde egentligen göra mina klasskamrater rätt nyfikna.

Lucia berättar för mig att hon fått hjälp av min pappa Roffe. Han har sett till att hon får prova på att finnas. Hon frågar om jag känner igen kläderna hon har på sig. Jag känner då genast igen min favorittröja och ett par av mina vanliga byxor. Hon skrattar. För första gången ser jag henne skratta ordentligt. Kanske trivs hon med att finnas.

Hon berättar att Roffe bad henne att följa med mig hem efter skolan. Hon vill först prova på att finnas innan hon går hem till sin egen mamma och pappa.

Roffe har tagit Lucias plats, där de där skumma typerna gömmer henne. Då märker de inte att hon har gått ut.

Roffe litar inte på att Mattias tänker försöka få ut Roffe därifrån. Han kanske struntar i Roffe när han får tillbaka mig, berättar Lucia.

Bröder borde väl kunna lita på varandra tänker jag. Det tycker Lucia också. Hon heter Lena i skolan för att ingen ska lista ut i förväg hur allt ligger till.

18 december

Pappa Roffe har inte kommit tillbaka. Han gick ut igår kväll för att leta reda på Lucia.

Hans assistenter, eller valparna, som mamma kallar dem, frågar efter honom. Mamma vill helst av allt köra iväg dem. Men hon lämnar en lapp med instruktioner till dem, som Roffe har skrivit. 

De skruvar på sig en stund. Vänder och vrider på lappen. Hon förstår strax att medhjälparna inte kan läsa. Hon sliter lappen ifrån dem och låter i en stor suck. Hon läser för dem. De får order att montera tillbaka alla lampor, som de tagit ner under december månad.

Kommer Roffe aldrig tillbaka, undrar de. Mamma vill inte ha dem hos sig längre, och sjasar iväg dem.
– Stick iväg och jobba nu slashasar!

Jag frågar varför mamma skrek på dem. Hon lät väldigt irriterad. Hon säger att hon inte menade det, men henne oro för Roffe får henne sådär arg. Hon ser väldigt ängslig ut. Jag har inte haft tid att oroa mig ännu. Kanske borde jag också göra det. Oroa mig.

Fast Albertina har sagt att oroliga personer tänker ibland mindre klokt och gör därför tokiga saker. Jag tänker därför försöka låta bli att känna oron, den där som mamma har. Annars kanske jag gör tokiga saker. Antagligen letar Roffe efter Lucia fortfarande. Han har inte hittat henne. Därför kommer han inte hem.

Jag berättar hur jag tänker för mamma. Det lugnar henne lite. Jag får ett paket med smörgåsar. Hon ber mig att hålla ögonen öppna när jag går till skolan. Om jag ser Roffe kan jag ge honom smörgåsarna.

Jag håller på att komma försent till skolan igen. Det vill jag inte. Jag hinner därför inte se mig omkring så mycket på vägen till skolan.
Jag går och tänker på att ju mer jag vet, desto mer känner jag att jag finns. Lucia kanske inte visste tillräckligt mycket för att veta att hon fanns. Hon hade ju bara gått i skolan några terminer. Kanske förstod hon inte att de skumma figurerna lurade henne.

Alla barnen i staden borde få en DU FINNS-mössa. Jag hinner precis in till Albertina och frågar om hon tror att det går att ordna. En mössa till varje barn. Jag föreslår att hon kan ta hjälp av mamma att göra mössorna. Hon sitter ändå bara hemma och oroar sig för Roffe. Albertina gillar min idé. Jag springer vidare till skolan.

På måndagar händer aldrig något särskilt i skolan, så jag lunkar hemåt efter en stillsam dag. Går förbi hos Mattias på brandstationen. Frågar om han har sett Roffe.
– Du menar brorsan, säger han då. Honom har jag inte sett på flera år. Så han finns fortfarande alltså?

Helena säger åt Mattias att inte säga sådär. Att vi har tillräckligt med försvunna släktingar. Men Mattias säger att för hans del kvittar det om Roffe skulle vara försvunnen.

Mattias låter lika arg, som oroliga mamma. Kanske oroar han sig för Lucia, precis som mamma oroar sig för Roffe.

Jag berättar för Mattias att pappa Roffe faktiskt letar efter Lucia. Jag ryter i lite extra och låter ledsen samtidigt. Jag springer hem innan Mattias hinner svara något.

20121218-061151.jpg

17 december

Tredje advent, sista söndagen före julafton. Roffe har letat reda på en adventsstake och gamla stearinljus. Han har dessutom lagat middag åt mamma och åt mig. Allt står klart när han tänder ljusen med ett strålande humör. Mamma frågar Roffe vad som har hänt och vad vi firar.

– Det här säger han. 
Han visar upp en tavla. Först ser jag inte alls vad den ska föreställa. Men när jag fått ordning på färger och former i blicken ser jag att han har målat ett släktträd.

Mamma undrar hur han kunnat göra det. Roffe erkänner att han snodde mitt anteckningsblock. Han har bara färglagt det jag ritade upp där.

Varken jag eller mamma förstår fortfarande inte vad vi firar. Roffe säger att vi firar familjen. Att vi äntligen kan kalla oss en familj. En riktig familj.

Mamma fattar inte.
– Vi har väl kunnat kalla oss familj hela tiden, eller?

Roffe förklarar ärligt.
– Vi har bott under samma ta, men mycket mer familjeliv än så har vi väl ändå inte haft.

Mamma förstår fortfarande ingenting, men jag börjar ana att Roffe lärde sig något om familjer igår hos Albertina.

För första gången i mitt liv ser jag Roffe le mot mig när han pratar med mig.
– Jag fick en son igår, eller hur Robban bobban?

När han säger så förstår jag att han inte tänker skälla ut mig för att jag råkade kalla honom farsan igår.
Mamma kräver fortfarande en förklaring till Roffes ovanliga uppträdande.

Han visar på tavlan vid området där vår familj fått grenar. Det hjälper inte.
Roffe får påminna henne om vad hon fick honom att lova när hon födde mig. Det händer något i mammas ansikte. Hon rör på det. Hon ser ut som hon inte rikigt vill berätta vad hon lovade då.

Hon försöker slingra sig undan. Men Roffe berättar själv i stället. Hon hade bett honom att tiga om faderskapet inför barnet, deras barn, jag. Roffe berättar att han på den tiden inte tyckte det spelade någon roll. En unge hit eller dit kan inte göra så stor skillnad, hade han tänkt.

Han säger att han förstår hur mamma tänkte.
– Jag stökade ju runt rätt mycket på den tiden, så du tyckte säkert att grabben kunde fantisera fram en bättre pappa.

Mamma ser ut som att hon inser vad hon ställt till med. Hon frågar Roffe varför han inte sagt något tidigare.
– Jag trodde din ilska och din tystnad betydde att du struntade i oss, som familj.

För första gången i mitt liv går jag in och försvarar Roffe med det lilla mod jag har. Jag förklarar för mamma att han antagligen kom på allt det här först igår. Jag ber henne att inte skälla på honom.

Roffe berättar hur han tänkt sedan igår.
– Grabben har rätt. Jag fick en son igår och sedan fick jag veta att farsgubben lever. Fast som försvunnen. Igår fattade jag att jag fortfarande kan ändra mig.

Roffe säger att hans tigande om papparollen höll på att göra honom osynlig. När han igår fick höra att både Melker, Maurits lever som osynliga förstod han allvaret.
Roffe vill inte att vi ska ha fler osynliga släktingar. Två får räcka.

Jag kan höra på Roffe att han för första gången i sitt liv har bestämt något på alldeles egen hand. Jag tror att han känner en viss stolthet över det.

Mamma berättar för Roffe att inte bara bröderna M, som mamma kallar dem, tillhör de osynliga. Roffe ser nästan ut som han brukar igen när han hör det. Tänk om hans snällhet bara räckte några minuter hinner jag tänka innan han fortsätter.

Roffe frågar vem mer som har försvunnit. Varken mamma eller jag törs först säga något.
Tystnaden har skadat vår familj tillräckligt säger han och kräver ett svar av oss.

Vi säger samtidigt
– Lucia.

Roffe tror att vi pratar om Lucia-dagen, mamma förklarar för honom att vi menar hans brorsdotter Lucia.
– Va, är hon osynlig?, frågar han häpet.

Vi säger att hon bara är försvunnen. Någon håller henne inlåst för att alla ska tro att hon är osynlig.

Roffe får ett av sina utbrott. Det skrämmer både mamma och mig. Men den här gången berättar han varför han ilsknar till. Han har inte riktat ilskan mot oss den här gången. Han mullrar som ett helt åskväder,
– Nu får det väl ändå räcka. Att två vuxna människor blir osynliga och försvinner kan jag förstå, men när någon försöker lura i ett bar att bli osynlig då har det gått för långt. Jag ger mig ut för att leta på en gång. Tack för maten!

Roffe försvinner ut ur huset.

16 december

När jag går upp på morgonen ser jag att Roffe sitter vid köksbordet. Det har nästan aldrig hänt tidigare. Inte en lördag. Jag säger godmorgon på väg ut i hallen. Han stoppar mig med att ropa
– Hallå där, vart ska du? Ska du inte äta något innan du går? 

Han har aldrig brytt sig om mina matvanor förut. Inte vart jag går heller. Jag tyckte han lät lite ovan på rösten. Jag säger att jag ska till Albertina och äta fin frukost. Jag frågar om han vill följa med.

Roffe ser väldigt förvånad ut. Han frågar hur jag känner Albertina. Min farmor, säger jag om Albertina. Ska du med eller inte?, frågar jag honom fast jag inte förstår hur jag törs fråga honom en sådan sak.

Han säger att han vill följa med. Han frågar om han verkligen får följa med. Han som aldrig säger ett vanligt ord till mig annars. Jag säger att han självklart får följa med. Vi behöver gå genast säger jag, så vi hinner hem lagom när mamma vaknar.

Smart tänkt, tycker Roffe. Då har vi chans att äta en fruktost till.
– Just det farsan, råkar jag säga. Jag fattar inte vad jag fick det ifrån. Roffe stammar fram en fråga, för han hörde nog inte riktigt.
– Öh, vad säger du grabben?

Jag har varken sagt pappa eller farsan till Roffe någonsin. Jag säger förlåt. Jag oroar mig genast för att Roffe ska få ett av sina utbrott. Men vi går bara tysta bredvid varandra hela vägen till Albertina. Jag försöker lista ut vilket humör Roffe har, men hans ansikte avslöjar ingenting.

Albertina skiner upp när hon ser oss båda.
– Nej, men ser man på. Två stiliga gossar idag. Vad trevlig, sätt er ner så tar jag fram det sista.

Vi sätter oss, tiger fortfarande. Ser på varandra då och då. Albertina märker tystnaden mellan oss. Hon låter som en skolfröken när hon säger
– Jaha, vem vill berätta om den här tystnaden ni bär på?

Ingen vill börja.Albertina väntar tålmodigt ut oss. Jag tänker på hur de två släkterna jag tillhör verkar sopa allt under mattan, som de inte vill prata om.

De talar gärna om något annat. Jag frågar därför istället Albertina om Melkers bror Maurits. Jag funderar på om han också tillhör de osynliga. Ja, svarar Albertina. Det gjorde att Melker också försvann en dag för länge sedan.

När Roffe hör det vaknar han och säger till Albertina
– Va, det har du aldrig berättat för mig. Albertina säger att Roffe har rätt. Hon borde ha berättat det mycket tidigare.

Albertina fortsätter att berätta om Melker och Maurits. Bröderna har bara ett år mellan sig. Båda fick namn, som började på bokstaven M. Lätt att hålla reda på tyckte föräldrarna. Ingen tänkte någonsin på vad deras namn betydde. Deras föräldrar hade ingen aning om vad de hade valt för namn. Bara att de började på M.

När pojkarna började skolan fick de en dag reda på att Melker betyder ”lysande härskare” och Maurits betyder ”den mörke”. Maurits, som tyckte mycket om ljus kände en oändlig besvikelse över att inte ha fått namnet Melker, som hade passat hans intresse mycket bättre, tyckte han. Melker gillade mest vatten. Han brydde sig inte om ljus och mörker, natt eller dag. Bara han fick bada i vatten.

Maurits kunde aldrig släppa den där orättvisa-tanken. Han ville inte heta ”den mörke”.

Han fortsatte att tycka om ljuset och upptäckte en dag elden. Ljusets ljus, kallade han elden. Något vackrare ljus än eld hade han aldrig sett i sitt liv. Melker följde i alla år sin bror ljusintresse. Han förstod att broderns intresse för eld kunde försätta staden i fara. Om Maurits skulle slarva i sina eldlekar kunde staden brinna ner.

Melker övade mycket eldsläckning. Passade honom bra eftersom han gillade vatten. Maurits gillade inte alls att Melker släckte hans eldar. Melker förstörde hans lekar.

Tiden gick och Melker släckte alla eldar, som Maurits satte igång. Stadens invånare hyllade denne modige Melker, som slogs mot de farliga bränderna. De byggde honom en brandstation till och med.

Ingen funderade på hur bränderna uppkom. Bara Melker visste. Han ville inte säga något. Tänk om människorna i staden skulle vända sig mot hans bror Maurits. Kanske jaga ut honom ur stan. Det ville inte Melker. Han tyckte om sin bror.

Maurits kände sig osynlig i skuggan av sin bror. För varje brand, som Melker släckte kände sig Maurits ännu mer osynlig. Bara Melker fick beröm, fast Maurits faktiskt gjorde så att Melker kunde få beröm, genom att tända alla eldar, som Melker släckte.

Tillslut försvann Maurits av all osynlighet. Först märkte inte Melker någonting. Men när bränderna slutade brinna hade Melker inga eldar att släcka mer. Han kunde inte begripa vad som kunde ha hänt brodern. När Melker inte behövde släcka bränder hade han inget att göra. Han började också känna sig osynlig.

– Men hade han inte sin familj att ta hand om, frågar jag Albertina.

– Jo egentligen, men pojkarna hans kunde klara sig själva.

Melker gjorde sig till slut också osynlig.

– Jag trodde farsgubben hade dött för länge sedan, säger plötsligt Roffe.

Albertina svarar honom
– Ja, min pojke, nästan att han gjorde det också, men Lucia fann honom precis i rättan tid.

20121216-074102.jpg